glaskroppen som en vidöppen kran
sköljer blanka banor i hudens ensamhet
mjukgör sin väg tillfälligt
i glädjens ögonblick fåran fäster
omringar lekfullt sin egen vändning
bildar flyktigt bevis av ett nu
 
© Harriet Gullin

Jag är tillbaka.

trodde jag mist konturen
tappat mitt uttryck.
gör nu starkare intryck
mer kvinna än någonsin
dansar lyckligt fri

omskapad ur själens stoff.

carpe diem nu
när glädjens närvaro är
som solens värmande famn
förestår livet som en
självklar mittpunkt

älskar igen

innanför mitt barriärrev
med hjälp av minnets bilder.
ögat etsar sig fast i fåran
numera en del av hudens

ärrade skrynklighet
en del av mig
borta med ett andetag.
fylld med erfarenhet
som i en evighet
tiden stått still
för förnyelsekamp

jag är tillbaka
omskapad ur själens stoff
älskar igen
en del av mig
som gav mig ett nu

jag hade mist.

© Harriet Gullin

Du kastar en sten i sjön och bryter det ytliga

ber världen förändras.

skapar ringar på vattnet som färdas över havet

till en annan världsdel.

vågen sköljer in över de fattigas fötter

berikar deras själsförmögenheter

du tänker en tanke som skickas ut i universum

fångas av någon annan

den hemlösa, fick dagen ombonat ljus

då hon tänkte i nya banor

© Harriet Gullin

han såg över öknen till andra världar

drack en droppe sav som tände gnistan

lyste en stig för honom att gå

som för första gången

finns det mer av livet att få

som han missat

varför kan du av liv och lust

inte dansa här

som ett sandkorn bland miljoner han

irrade i vinden

vände kappan därefter

dansade med skavande blåsor

som vittnade om vägen han kom.

© Harriet Gullin

En hinna av isande andedräkt
gnistrar i regnbågens färger
täckande trädens grenar

Min inre värmande ande
möter luftens virvlande kyla
för en kamp att få vara

Jag går med frusna fötter
över det kalla månlandskapet
hittar ännu ett fastfruset hjärta

Marken är full av alla känslor
kastade försök till sårbarhet
värmen borde komma snart

såg en ängel landa.

© Harriet Gullin

urskiljer en viskning i bruset från världen
rösten vill göra sig hörd ur mitt nya språk
gestalta uttrycket skapa formen

ord kommer som pånyttfödda andetag
får mig att flämtande dansa i virveln
från stormens öga
syresätter min skröna av drömmar
som skingras i en feberillusion

frusen vattenflaga faller till jorden
med en subtil utandning
dess kropp längtande skälver i en kall rysning
som sätter punkt efter annan skapar sin linje
lägger ett mönster med vattenfärg

lyssnar högt efter jordens stämma
som skapar bilder i mitt öga
men är solförmörkad av snövindarna.
trasslar mig ur moderkakans livsnerver
nyförlöst hittar lungan sin rytm

© Harriet Gullin

i glaset lyser det inre av dig

speglar en transparent bild

mina ögon målar

en genomskinlig relation

© Harriet Gullin

stör flyktförsök.

väntar länge

toner böljar förbi

otaligt många

förlöser mörkret

dröm om falköga

flyger över berget

ser klarare.

Copyright Harriet Gullin

Jag fann dig sedan under vidöppen himmel
i ett kvarter nära mitt vid en smal gränd utan namn
då klockan klämtade midnatt.

du försökte värma rännstenen i vit kostym.
mörkret bjöd oss in i drömmens korridor
gryningen släpade oss hem.

copyright Harriet Gullin